Det var på hösten (oktober?) för 5 år sedan. Bästa vännen Ninna tyckte att jag skulle följa med in till stan och äta musselsoppa på Fox&Anchor. Ninnas syster med make och några till skulle vara där. Kvällen gick. När vi varit där i ett par timmar började systerns man berätta om en tjej som körde post ute på landet. Ungefär såhär lät historien:

En av lantbrevbärartjejerna var ute och körde post på landet runtikring Getinge. Hon körde förbi en katt som satt vid vägkanten. Hon tänkte, nej, men det var ju en kattunge. Så hon stannade och backade tillbaka. Kattungen gick in en liten bit i skogen och satte sig där. Så hon gick efter och tog upp denne lille som var genomblöt och kall och gick sedan runt och letade efter mamman eller fler kattungar, men där fanns ingen.

Det blev till att plocka ur post ur en låda, lägga honom där och sätta på värmen på högsta. Delade ut resten av posten, åkte hem och ringde till Kattfotens katthem. Där hade de sedan fått tvångsmata honom för att han skulle överleva. Veterinären hade sagt att han inte hade klarat sig i ett dygn till. Men nu hade han fått komma till ett jourhem uppe på Kärleken. 

Om man tänker sig männen som ska hämta tjuren Ferdinand. - Honom ska vi ha, så var det precis vad jag sa. Honom ska jag ha!!! Gå och ring!!! Det var sent, men - Gå och ring!!! -Ja, ja. Ringer. Fixat.

Någon dag efter åkte Ninna och jag upp till jourhemmet och hälsade på. Två små tjejer satt med honom i famnen och förklarade att de döpt honom till Modig för att han vågat vara själv ute i skogen. Han ville ner och blev nedlyft.  Jag vet att jag tänkte att vad i hela världen är detta. Kattungen gick väldigt sakta mot sin matskål. Ett benrangel.  Huvudet orkade han inte hålla uppe och han hade en förfärligt stor maskmage. Han såg inte ut som en katt.

Jag fick hämta honom när han blivit stabil och de visste att han skulle klara sig. Ett litet knytt som knappt vägde något eller knappt orkade gå. Tror jag bar omkring på honom i en hel månad ända tills han själv hade krafter nog att skutta omkring. Tur att Ninna finns. Tur att vi gick ut och åt musselsoppa just den kvällen och tur att Ninnas svåger också var där. På så sätt fick jag min älskade Tuts.

Ska man inte avla på sin katt så bör man kastrera den. Busk-avel är oansvarigt och inte till glädje för någon. Puss.