Min mor bjöd familjen på en resa till Thailand. Vi bodde på ett ställe som hette Djungle Villa Bungalows i Ao Nang. Syrran och jag hade varit där ett år tidigare och tyckte att det var ett mysigt ställe att bo på. Saken var den att jag fått ny medicin, 2 sorter, som inte gick ihop så jag var arg när jag vaknade och arg när jag gick och lade mig. En sådan ilska så att man ville slå någon. Och så ska man då spendera dagar tillsammans med familjen och vara glad och trevlig. 

Jag var nere i centrum en kväll och skulle köpa 3 handgjorda ramar som satt ihop. Jag frågade hur mycket det kostade. Då kommer räknedosan fram. De skriver ett pris och jag skriver ett. Så gör de överallt i det landet. Men denna dag var jag inte på humör. 

- Ta väck räknedosan. Hur mycket kostar det?

- 800 baht, säger mannen.

- Du får 200, säjer jag.

- Nej, nej, jag åker till Bankok och hämtar. Riktigt förtröten blev han.

- Jag ska till Bankok i övermorgon så jag kan handla där själv. Jag ljög.

- Fast detta har ju legat här länge. Det är ju dammigt. Jag köper lite Ahloe Vera också. Bättre du tjänar lite pengar än inga alls, sa jag. Det som skulle ha kostat 1000 baht fick jag slutligen för 450.

Så skulle vi åka till Koh Phi Phi i ett par dagar. Vi åkte minivan till hamnen och när vi köpte biljetterna till båten betalade vi även för transfer tillbaka. När vi kom fram till ön strulade det med hotellrummen för bara jag och sonen hade passen med oss. De andra hade kvar sina i Ao Nang. Då fick man inte hyra något rum. Och det var sista båten för dagen vi åkt dit med så vi stod där som en hög idioter.

Vi satte oss på en restaurang och syrran gick för att se om hon kunde hitta något annat boende. Jag var för arg för att få följa med och leta. A big Singha, please. Det var rätt gott att sitta där i skuggan med sin öl och bara titta. Män med stora vagnar sprang fram och tillbaka och levererade allt ifrån resväskor till ispåsar. Inga bilar på ön. Gott om småbutiker. Blir nog bra detta.

 Systern kom tillbaka och hade hittat ett mindre nogräknat ställe. Högt upp, tack. Vid tsunamin 2004 hade det mesta spolats bort på ön och det kändes bra att få bo på ett stabilt hotell. Man kunde inte se att något sådant hade hänt. Alla restauranger och små hus hade snabbt byggts upp igen. När vi gick ut på kvällen för att shoppa och äta middag hittade vi detta trädet. Komiskt att Halmstad står med på skylten och komiskt att vi ifrån Halmstad står och tittar på den.

Nästa dag hyrde vi båt och åkte ut till Maya Bay för bad och snorkling. De hade spelat in filmen "The Island" där. Och som de klipper och klistrar med filmer så såg det inte alls likadant ut. Det var vi och smockat med japaner på stranden. Så det blev att försöka ta lite foton och ett dopp. Båtägaren sa att vi kunde åka en bit bort för där var det fint att snorkla. Javisst. Vi passerade en liten, liten vik som var full med plastflaskor och skräp, både i strandkanten och på land.

- Det är japanerna som skräpar ner, sa båtägarn.  Det såg riktigt illa ut, där mitt i idyllen. Det vackra gröna havet, alla fina bergsformationer och så petflaskor.

Väl framme blev det snorkel på och hopp i vattnet men jag är så fånig så jag hoppade tillbaka upp i båten lika fort igen. Alla som sett "Hajen" på bio vet varför. Skräcken att inte veta vad som finns under en tog över. Det finns hajar där men de går inte så långt in. Det är för varmt i vattnet, förklarade någon för mig när jag sa att jag inte ville stå på någon fisks meny. Så det blev till att snorkla av. Snopet. Men jag försökte i alla fall.

Det låg andra hyrbåtar runt ikring oss med bara japaner. De snorklade och hade kul. Min familj snorklade och hade kul. Jag var skitsur på Steven Spielberg och allt stort med fenor på. Det där brödet vi hade tagit med för att locka till oss alla fina småfiskar, fanns det kvar något? Jodå. Slängde man ut en skiva i vattnet så kokte det strax av fisk. Där fanns några skivor kvar och det fanns ett par japaner inte alltför långt borta. Och eftersom jag var en elak tablettpåverkad människa så singlade jag iväg lite brödskivor på dem. Jädrar vilket liv det blev i vattnet.

När vi kom iland på vägen hem så hade vi ju betalat för att en bil skulle plocka upp oss. Så står människan bakom biljettdisken och pekar på en vanlig buss proppfull med folk. 

- Vi kan inte åka i den, fräste jag. Mamma måste ju få plats med rollatorn. Vi har ju betalat för en bil. Då ska vi ha en bil annars ska vi ha pengarna tillbaka. Vet att jag kallade dem för lurendrejare och tjuvar medans min familj föste bort mig. Syrran hittade en minivan i närheten så människan bakom disken fick leva ett tag till.

Mamma och jag skulle själva stanna kvar några dagar extra. Hon hade börjat bli lite smått senil, hade vi märkt. Inte mycket, men lite. Hon frågade ena dagen om vilket datum det var. Och hon frågade detta flera gånger. Nästa dag frågade hon vid frukosten och sedan ett par gånger till när vi låg i poolen. 

- Vilket datum är det idag? kom det för sjuttioelfte gången. Och där tände vi stubinen.

- FRÅGAR DU EN GÅNG TILL SÅ DRÄNKER JAG DIG!!! 

Hon frågade inte fler gånger och fick därmed behålla hälsan. Jag fick bytt min medicin när vi kommit hem.