I tvättstugan

- När tvättberget har en dold flytväst, för det vägrar sjunka.

- När torktumlaren är klar och påslakanet har svalt den andra tvätten. Får tumla om igen. Då svär jag mycket.

- När maskinen inte har centrifugerat pga obalans, då svär jag också mycket. Stå där och krama ur tvätten som en idiot.

I affären

- Att jag måste ta lugnande innan jag ska in till stan.

- Att tjejen i kiosk/postutlämningen går ifrån, när det just blivit min tur, för att fixa någon pantburk som har hängt upp sig.

- När tjejen kommer ut ifrån pantrummet och börjar prata med en snygg kille. Hasar sedan tillbaka bakom disken och säger Heeej. Behärska dig, behärska dig, behärska dig!

- När man vill skynda på för att komma ut ifrån affären och det står folk i vägen överallt. T.o.m står de och läser på förpackningar på mejerivaror så att jag inte når mjölken. Behärska dej!

- När jag går till självskanningen för att betala och en j-a purjolök inte finns med på bilderna. Behöver du hjälp-lampan blinkar och ingen kommer.

- När jag kommit hem utan det viktigaste som jag skulle handlat.

Minnet

- När jag står i hallen och fräser att jag går f-n inte härifrån förrän jag kommer ihåg vad det var jag skulle göra.

- När jag får gå in i vardagsrummet för 3e gången för att få med mig rätt sak.

- När jag skrivit i ett långt OCR-nummer och upptäcker att jag glömt klicka på rutan.

- När jag glömt ställa klockan som skulle påminna mig om att jag inte skulle glömma något.

- När jag ska bort på ett födelsedagskalas och har glömt presenten hemma. 

- När jag ska gå ut och röka och glömt tändaren där uppe.

- När jag försöker åka buss med apotekskortet.

- När man sitter på sängkanten och ska lägga ett sista wordfeud och batterihelvetet är slut.

Det finns så mycket mer med just sådana här saker och de händer mycket oftare än förr. De gör mig totalt tosig och superstressad. Det krävs många lugnanermigpiller innan jag andas normalt igen. Dem slipper jag väl aldrig. Så ser ni en dåre på stan, ymnigt svettandes och med rök ur öronen så.... har väl telefonen slocknat så jag inte kommer åt mitt paketnummer...

Vi skulle till Hjo och hälsa på väninnans mor och far som kampade där varje sommar. Det var husvagn och hela köret. Personligen gillar jag hotell men husvagn går också bra när det är med nära vänner. En natt gick och jag skulle göra en avstickare till Skara. Systerdotterns barn skulle döpas och jag ville dit en sväng för att lämna en doppresent. Hjo -> presentköp i Skövde -> Skara -> 30 min. 

Jag körde vid 14-snåret.

- Åk upp till rondellen och ta höger mot Skövde så är du där på en halvtimme.  Jag åkte upp till en rondell som inte var där. Höger? Vänster? Tar höger. Ska ju inte längre uppåt landet och rondellen är väl här någonstans. Om inte annat så är det är alltid fler vägar som leder till Rom. Och jag körde och körde och körde. Ingen rondell, ingen avtagsväg. Till slut hamnade jag i Jönköping. Där hade jag kört förr och därifrån hittade jag till Skövde. 17:50 parkerar jag utanför en galleria i Skövde. Galloperade runt som en dåre och hittade en guldsmedsaffär precis innan de stängde.

Glad i hågen, och med bara en kvart kvar till Skara, gick jag ut till bilen. Trodde jag. Den var borta. Ringde till Skara och sa att jag kommer strax.

Ingen bil. Kvällssol och varm asfalt på det och ingen vind och ingen bil och törstig. Jag gick upp och ner, fram och tillbaka. Man kan ju inte ringa till polisen och be om hjälp. Hej, jag hittar inte en combi med mussepigg-skydd på bakrutorna. De skulle fråga om regnummer och bilsort men det visste jag inte. Bara att den var blå.

Halv tio på kvällen ringer jag till Skara och säger att jag inte hittar bilen.

- Vad sa du? Detta var ju lite knepigt att förklara så det hoppade jag över.

- Bilen är borta. Jag hittar den inte. 

Så dottern skulle komma till Skövde och hjälpa mig leta. 

- Vi ses vid stationen.

På vägen till stationen hittade jag bilen. Lycka. Mussepiggskydd. Stressad som jag hade varit sedan rondellen, x antal timmar tidigare, så tänkte jag inte klart. Givetvis fanns det mer än en utgång ifrån gallerian. 

Kenzo har jag passat många gånger. Det är brorsans Kleine Munsterländer. Kleine, liten, är han definitivt inte. Snudd på labbstorlek. Stark som en oxe är han också. Vid möte med andra hundar får man hålla i allt vad man kan för då förvandlas han från en myshund till ett monster.

Jag har vandrat milavis med honom på Fyllinge. Längs med slingorna, på stigarna runt bondgården och överallt annanstans runtikring där man kan gå, har vi gått. En het sommardag tog jag med en kasse med en hundskål, en plastmugg och en stor plastflaska vatten. Så när vi gått en lång runda satte vi oss vid en bänk för att släcka törsten. Jag blev något förvånad och skitsur, milt sagt, över att ha fått med mig en flaska motorolja. Det blev rask takt ner till bäcken. Hunden lade sig i vattnet och drack. Jämte stod jag och såg på, törstig som ett svin och med min motorolja i kassen.

När jag varit ute och vandrat med honom på vintern så har Fyllinge varit extra spännande. Det rinner vatten över gångarna som fryser till stora strängar med is. Och så lite nysnö på det. Man hinner tänka, medans man är i luften, att fy fasen, det här kommer att göra ont. 

Örjansvall och stigarna kring Nissan är också perfekta vandringsstråk. När man vaknar på morgonen  stirrar man rakt in i 2 bruna ögon. Vi andas samma luft. Så nära sitter han. Först blir man uuuuhhh men sedan skrattar man och säger: - Moppis, du är en tokhund.

En höstkväll regnade det ordentligt. På med tröjjor och tjocka joggingbyxor och ovanpå ett regnställ. Tänk er en mörkblå Michelingubbe. Det är aldrig runt kvarteret med en stor fågelhund. Det är långa rundor. Han är sådan, Kenzo, att det kvittar hur långt man gått så är han aldrig nöjd.

I alla fall. Vi var på väg hem sent på kvällen. Kanske var vi bara 100 meter hemifrån så knep det till i magen riktigt ordentligt. STANNA Kenzo! Här måste knipas annars går det illa. Gick 20 meter till. STANNA Kenzo! Benen i kors. Svett i pannan. Så går vi den sista biten. Jag gick på tårna. Stannade en gång till vid yttertrappen och tänkte att det är bara 3 våningar upp så är räddningen är nära. Upp med dörren och in på toan. Så nödig så att jag frös.  Regnbyxor, panik, joggingbyxor.

Inte fan fick jag upp knuten på joggingbrallorna. Pang! Det blev ett kliv till höger ner i badkaret. 

Om man tänker så det knakar så kommer man fram till olika anledningar varför man blivit som man är när man inte blev som man skulle. Kläder har väl alltid varit ett aber. Förr fick jag köpa herrjeans. Damjeansen fanns inte i min längd förrän långt senare. Alltså var jag med mina 179cm över jorden den längsta i klassen och tydligen den enda långa tjejen i hela Sverige. Jag fick sy på tyg nedtill. Broderade breda band gick också bra. Och så vidgade man byxorna under knäet. Det var ju på 70-talet och man kunde i princip se ut hur som helst, men ändå inte hur som helst.

Jag minns att jag fick gå med mamma till Floods klädaffär i Alvesta. Jag skulle få nya byxor. V-jeans. Kunde väl varit 14 år. 2 storlekar större så jag hade att växa i. Och givetvis för korta. Så där gick man och flaggade på halv stång med en stor säkerhetsnål i ett veck i midjan.

Min mor var aldrig  noga med hur vi barn har såg ut. Det enda som kanske störde henne var att jag inte fick gå till skolan med tuggummi i håret. Somnar man med några bugg i munnen så får man klippa bort dem ur håret nästa morgon.

Annars var det mest ärvda kläder. Men jag kommer ihåg en hemsk dräkt min mormor sydde åt mig. En västliknande överdel och byxor upptill. Mörkbrun med smala blå och gröna fyrkanter. Det tyget kliade infernaliskt och jag hatade att ha detta elände på mig. Andra tyckte också den var hemsk. Hade aldrig gått ut sådan, var det någon som sa.

Men det var inget att välja på. Morsan slängde ut oss på morgonen och sedan låste hon dörren. 

Ibland skulle kläderna tvättas. Detta betydde att jag fick hoppa ur v-jeansen och hoppa i klåddräkten och gå till skolan. Två år efter den var sydd så såg jag ut som Stig Helmer. Frissan hade jag väl också fått till med lite extra tuggummi, om jag det hade velat.

Min son skulle aldrig behöva skämmas för sina kläder. Det var ett som var säkert. Så jag såg till att det fanns många ombyten i garderoben. Var det dåligt med pengar så blev det lite second hand, men aldrig fult. Det var ju bara det att han var en liten skitmurre.

Kommer ihåg en speciell helg då han hade fått komma in och byta kläder säkert 4 gånger. Blöt och lerig. Ännu blötare och ännu lerigare. Hm. När han kom in den 5e gången, även då mycket blöt och lerig, sa jag till honom att:

- Jag har inte tvättstugan förrän på onsdag så nu skiter jag i vad folk säger för nu får du vara skitig.

Barn ska få vara barn. Vill de växa upp spekandes i kommunens rabatter så får det vara så. Skulle bara haft en trädgårdsslang utanför ytterdörren och spolat av honom.  Två flugor i en smäll. Kläderna hade blivit rena och vi hade sluppit den grusade stigen in till toaletten. 

Hur sura blir inte folk när man säger till att något inte står rätt till med dem? Säger man inget blir de sura.

- Fan vad taskig du är som inte sa något. Säger man något är man en besserwisser. Och som besservisser får man tillbaka att man är inte bättre själv. Man är värre. Men man gör det ju för att man bryr sig om den andre. Det fattar inte den andre. Den ser endast kritiken.

Precis som med Ranelid. Man ser inte författaren, bara den brandgula färgen.

Bli inte arg nu men jag säger det här som kompis. Inte fan vill den personen vara kompis efter det.

- Du, ska vi hitta på något ikväll?  

- Nej jag kan inte. Jag är upptagen. Och personen försöker sedan vara upptagen resten av livet. Så har man en person i sin närhet som man tycker om så ska man definitivt inte be personen ta en omapresol för att dens andedräkt luktar 4 dagars död fisk som legat i solen. Man köper sig en klädnypa, sätter på näbben och förklarar att man vill ha en smalare näsa. Har hört att det funkar.

Upp. Duscha. Iväg till jobbet. Vi hade ett stort runt bord där vi samlades på morgonen. Till höger om mig satt en äldre kvinna. Hon tog ett litet skutt med stolen, en hel decimeter, bort ifrån mig. Tänkte att vad hoppar du för? Jag har duschat. Sedan kom en doft smygande. På vänster sidan satt en tjej som var några år yngre än mej. Jag tittade på henne och på hennes fötter och tänkte att jag måste vara juste och tala om att hennes fötter inte doftar så roligt. Tar det med henne sedan. Pinsamt, men som jag är så förstod jag inte bättre.

Dagen gick och det var massor att göra och det blev inte tid till något pinsamt samtal. Tar det i morgon. Jag vet inte hur jag kom på det på kvällen men mina fötter luktade vidrigt. Mina fötter luktar aldrig och definitivt inte vidrigt. De är alltid torra och fnöskiga. Jag visste ju om torrheten så jag fattade noll. Så jag gick och luktade på mina sandaler. Att jag inte dog. Klök, klök. De åkte i soporna direkt. Mina goa, skönast i hela världen-sandaler, fick bita gräset.

Jag pratade med någon annan vid ett annat tillfälle som sa att hennes man hade ett par sandaler som stank så illa att hon körde dem i tvättmaskinen med jämna mellanrum. Och jag tackade Gud för att det pinsamma samtalet aldrig ägde rum. Det är ju inte så kul att komma dagen efter och säga - Det var jag, inte du och tro att allt i och med det blev glömt och förlåtet.

På tal om förlåtet. Så sur jag var på hoppande stolen. Länge. Hon var iiiiiinte juste. Träffar jag henne någon gång någonstans ska jag säga till henne:

- Fan vad taskig du var som inte sa något.

Om ungefär 15 minuter ska jag släppa ut paniken. Måste bara få stirrepillrensomräddarlivetpåmigibland, att verka.

Varför? Sonen ringde.

- Du vet väl att vi kommer ner ikväll?

- Näe.

- Hon skriver körkortsprovet nu och ska ju köra upp i Halmstad i morgon. Vi snackade ju om det.

- NEEEEEEEEEEEJJJ. Du skojar. 

- Nej, vi kommer.

- NEEEEEEEEEEEJJJ, det får ni inte. 

- Men vi gör det. 

- Men kom då. Ni får ta det som det är.

- Du kan inte glädjas med lite mer inlevelse mor, tycker sonen ironiskt? 

- Jag har en disk högre än alperna, svarar jag varvid han börjar skratta. Och det gör han en lång stund.

Folk som blivit likadana som mig, pga olika omständigheter, vet vad psykisk trötthet är. Den är "något" förlamande kan man lätt påstå. Fingrarna fungerar bra ändå eftersom jag ju sitter här och knapprar på. Har jag varit och hälsat på någon en hel kväll tar det minst 3 dagar innan jag hör av mig igen. Man ligger typ i en stor djup pöl med dy och allt man försöker göra kostar massor av extra kraft. 

Klart att jag älskar min son. Och mitt barnbarn. Och blivande svärdottern också, även om hon kanske tycker att vi inte känner varandra SÅ väl. Men komma hit, här och nu. Gode Gud.

Jag var som en duracellkanin förr. Mitt motto var alltid : Det SKA gå. Men mot slutet gick jag inte på batterier längre utan på ren ångest. Ångest som drivmedel?? Får ta patent på det.

Så de kommer snart. Detta har inte blivit noterat i min almanacka och då finns det alltså inte. Diska, dammsuga, städa toan, skruva ihop barnstolen och bädda rent. SÄTT DÅ FART för bövelen. Vet givet inte vad en bövel är. Får googla på det en annan dag. Hjälp!

Smäll på fingrarna ska jag ha. Jag är lite för snabb att uttala mig och att dela saker som senare visar sig att inte vara på detta vis. Jag källsorterar hemma men jag dålig på källkritik. Mina vänner hjälper mig med sådant. Jag öppnar min mun och de hjälper mig att stänga den.

Men detta fanns med inte på facebook. Det gällde ju hemkörningen av 2 paket. Paket nr 2 hade ingen portkod angiven. Inget telefonnummer heller. Detta står nerskrivet i mina uppgifter hos företaget jag handlar av men det visade sig vara annat ombud som hade försökt leverera just detta paket. De hade inte lika mycket info som det vanliga ombudet. De kunde därför inte ta sig in genom porten. Kära Transportbokning. Det var inte ert fel. Jag ursäktar så hemskt mycket. (Och försöker samtidigt häva mitt pågående slaganfall).

Scenariet är således: Paket nr 2 är på väg till Hemköp. Eftersom paketet inte har annat än adressen till mig kommer jag att få en avi hemskickad. När jag fått avin ska jag ringa transportbokningen igen och bestämma en ny tid för hemkörning. 

Jag litar på att saker är rätt och sant vilket visat sig att jag är rätt så duktigt korkad. Står det skrivet någonstans att något allvarligt hänt eller att något hemst har skett, så är det sant. Jag borde veta såååå mycket bättre. Men just där och då är det sant. För mig. Har jag själv sagt eller förberett något så ska det också bli rätt eller sant.

Ett exempel: På jobbet, för några år sedan, fick jag storhetsvansinne och skruvade ner en apparat i delar för att ta bort något som fastnat. Jag använde alla möjliga saker för att få loss delarna. Det var fredag och detta var sista dagen före min semester. Klockan blev dax att gå hem. Jag sa att jag kommer tillbaka på måndag morgon och plockar bort efter mig. -  Det behöver du inte. Jag fixar detta. Så jag blev tacksam och tackade.

När jag kommer tillbaka ifrån semestern, en månad senare, får jag en avhyvling.

- Hur kunde du lämna det så efter dig???

Jag tror jag såg ut som Stan Laurel i nyllet. (Halvan)

- Någon av dem vi jobbar med hade ju kunnat göra sig väldigt illa???

Det lönar sig egentligen inte att säga något i en sådan situation. Försökte lite halvhjärtat men skadan var ju redan skedd. Och eftersom personen som lovat ta bort efter mig såg ut som heliga Maria, Jesus moder, så bara suckade jag.

- Du lär dig aldrig, Suzanne. Du är en stor åsna. Och det ganska ofta. Förr trodde jag på politiker också. 

Och på tal om åsnor. Vad har de gjort gjort oss? Vi gör våra misstag och skyller på dem. Vad åsnor nu kan ha för beteendeproblem så liknar jag mig vid en stor sådan i alla fall. Jag måste bli mer källkritisk. På riktigt. Jag ska min själ googla på åsnors beteende så att jag kan hävda mig.

- Men Suzanne, så kan du inte säga.

- Jo, det är vetenskapligt bevisat. Jag är en åsna.

Man kan tycka att regn är mysigt, men det är det icke!. Denna dag kommer 4 katter att turas om att gå och sätta sig vid ytterdörren. Det kommer att harpas och gnällas i parti och minut. Matte får äta lugnande bara vid tanken av detta kommande elände. Sedan letar de upp mig. Sitter på golvet framför mig och varvar toner upp till falsett. De förstår ordet nej. De förstår inte ordet regn. Det är en bokstav för mycket.

Dessa dagar känner jag att jag blir anklagad för konspiration. Jag har tydligen lekt medicinman och i hemlighet hoppat runt en totempåle och åkallat regn. Av ren och skär elakhet. Fastän jag suttit uppe hela natten, och de har sett mig flera gånger, vet jag att de anklagar mig. Jag känner deras brännande blickar i nacken. Och tro det eller ej men de tittar på mig med bedjande hundögon...Skitväder.

Och min kära lilla Snuppis. Före att en bekant till mig kom på den geniala idèn att vända handtaget på ytterdörren kändes det olustigt. När hon hoppade upp och slog tassen emot handtaget fick hon nämligen runt låset också. Jag byggde om en stol till dörrstopp med silvertejp och kartong. Det gick sådär. Hönan är rena Houdini och det hände att ytterdörren var öppen och 4 katter satt nere i trappan och ville ut. Jag visste inget. Jag sov ju. Som tur väl är så finns det bara 3 lägenheter i huset och ytterdörren därnere får hon inte upp, det lilla spöket.

Katterna och jag har diskuterat om vad de hade varit ifall de varit människor. Tuts hade varit en mycket bortskämd mammas gosse. Kisabiten hade varit autist. Snuppis hade varit socitetsdam och Tytte hade varit en rund och go liten bondmora.

Och smeknamn har de förstås:

Tuts kallas mattes Tutsi eller Motchi Botchi. (Han fick heta Tuts Hertzman! en gång när han var sur på mig och hade krattat ut bra med jord ur en stor blomkruka).

Kisabiten kallas mattes Nisse-Nisse.

Snuppis kallas Nupsi eller MATTES LILLA SKATA.

Tytte kallas Tyttelini eller lilla Sjåddan.

Min son fick heta flera saker. Det började med Snuttling. Sedan växte han upp till en Snuffe. Det fortsatte med "mattes gris och älskling" tills vi för första gången såg Bambi på film tillsammans. Sedan dess blev sonen kallad för Blomman. Han var säkert över 30 år när han frågade varför jag egentligen kallade honom för Blomman.

- VA??? HAR DU DÖPT MIG EFTER EN SKUNK???

- Japp.... och han var jättesöt....

Det är därför har jag skunken Blomma tatuerad på smalbenet, med sonens namn under. 

Fast man vet ju inte hur långt utvecklingen hunnit komma innan man ramlar ihop och dör. Kanske kommer vi att kunna swisha iväg oss till en annan kropp, i ett annat land, lagom till semestern. Då hade alla namnen fungerat. Tål att tänkas på.