Man kan tycka att regn är mysigt, men det är det icke!. Denna dag kommer 4 katter att turas om att gå och sätta sig vid ytterdörren. Det kommer att harpas och gnällas i parti och minut. Matte får äta lugnande bara vid tanken av detta kommande elände. Sedan letar de upp mig. Sitter på golvet framför mig och varvar toner upp till falsett. De förstår ordet nej. De förstår inte ordet regn. Det är en bokstav för mycket.

Dessa dagar känner jag att jag blir anklagad för konspiration. Jag har tydligen lekt medicinman och i hemlighet hoppat runt en totempåle och åkallat regn. Av ren och skär elakhet. Fastän jag suttit uppe hela natten, och de har sett mig flera gånger, vet jag att de anklagar mig. Jag känner deras brännande blickar i nacken. Och tro det eller ej men de tittar på mig med bedjande hundögon...Skitväder.

Och min kära lilla Snuppis. Före att en bekant till mig kom på den geniala idèn att vända handtaget på ytterdörren kändes det olustigt. När hon hoppade upp och slog tassen emot handtaget fick hon nämligen runt låset också. Jag byggde om en stol till dörrstopp med silvertejp och kartong. Det gick sådär. Hönan är rena Houdini och det hände att ytterdörren var öppen och 4 katter satt nere i trappan och ville ut. Jag visste inget. Jag sov ju. Som tur väl är så finns det bara 3 lägenheter i huset och ytterdörren därnere får hon inte upp, det lilla spöket.

Katterna och jag har diskuterat om vad de hade varit ifall de varit människor. Tuts hade varit en mycket bortskämd mammas gosse. Kisabiten hade varit autist. Snuppis hade varit socitetsdam och Tytte hade varit en rund och go liten bondmora.

Och smeknamn har de förstås:

Tuts kallas mattes Tutsi eller Motchi Botchi. (Han fick heta Tuts Hertzman! en gång när han var sur på mig och hade krattat ut bra med jord ur en stor blomkruka).

Kisabiten kallas mattes Nisse-Nisse.

Snuppis kallas Nupsi eller MATTES LILLA SKATA.

Tytte kallas Tyttelini eller lilla Sjåddan.

Min son fick heta flera saker. Det började med Snuttling. Sedan växte han upp till en Snuffe. Det fortsatte med "mattes gris och älskling" tills vi för första gången såg Bambi på film tillsammans. Sedan dess blev sonen kallad för Blomman. Han var säkert över 30 år när han frågade varför jag egentligen kallade honom för Blomman.

- VA??? HAR DU DÖPT MIG EFTER EN SKUNK???

- Japp.... och han var jättesöt....

Det är därför har jag skunken Blomma tatuerad på smalbenet, med sonens namn under. 

Fast man vet ju inte hur långt utvecklingen hunnit komma innan man ramlar ihop och dör. Kanske kommer vi att kunna swisha iväg oss till en annan kropp, i ett annat land, lagom till semestern. Då hade alla namnen fungerat. Tål att tänkas på. 

Jag har fått ännu en fobi. Vita skåpbilar. De utan text på är värst. På film och i serier dyker oftast "de onda" upp i vita skåpbilar. Givetvis för att vi och de som ska fånga dem ska kunna se dem bättre. Skulle bovarna använda svarta skåpbilar är de säkert stulna och ingen film eller serie skulle bli gjord pga att man inte hittar dem. Vet inte varför jag tycker att dessa vita skåpbilar dyker upp i artiklar och tidningar oftare än andra. En vit skåpbil sågs.... 

Jag var på bröllop i Karlskrona, Blekinge. Min kusin gifte sig och det var jättekul att få träffa släktingar som man inte sett på många år. Jag hade själv en liten skruttbil och ville inte köra med den så jag fick låna kompisens. Stor som ett skepp var den. Vit. Den syntes. Det var sent när jag åkte hemåt Halmstad igen. Jag körde med gps för att spara tid. Tänkte inte riktigt på att det mest bara var skog på nervägen. Väg 117.

När jag svängde av ifrån E22 in på 117 så bara noterade jag att det låg en vit skåpbil bakom mig. Och den låg sedan kvar på samma avstånd mil efter mil efter mil. Inga andra bilar, bara den. Jag närmade mig ett litet samhälle och skåpbilen var plötsligt alldeles bakom mig. Samtidigt svängde en mindre, lite äldre bil ut framför mig. Och det räckte ju.

Vägpirater! Ånej, väste jag. Denna bilen får ni inte. Den är inte min. Så jag påbörjade en omkörning varpå den lille bilen fick upp farten väldigt snabbt. Men mitt vita skepp for iväg med eld i ändan, ska ni veta. Jag for igenom samhället i 140 knyck och höll den farten tills deras billysen var väck i backspegeln. Sedan höll jag lite högre fart än jag brukar hålla när jag kör i mörker. Sa till mig själv att allt är bättre än att bli bilkapad. Hellre kommer jag hem med ett älgornament i grillen.

Så var sonen med familj på besök och de fick äran att vara kattvakter i ett dygn. Sonen skulle köra mig till (hahaha) Tegvägen i Falkenberg. Inte Varberg. Vi stannade först vid en obemannad mack och skulle tanka. Och jag har troligen mist mitt förstånd helt. Sonen går ur bilen och börjar tanka. Jag hoppar också ut och börjar dra i klykan för att se att ingen har fifflat med den.

- Vad gör du, frågar sonen.

- Kollar lite bara, svarar jag. Folk gör så konstiga saker nuförtiden. Jag bara kollar.

Plötsligt händer det. Vad kommer inte inkörande på macken? Just det. Och jag tjuter med hög röst:

- Tror du inte på fan att det kommer en vit jävla skåpbil också!!! Men det var då själve faan!!!

- Men för helvete, morsan....

Sedan åkte vi till Falkenberg.