Om man tänker så det knakar så kommer man fram till olika anledningar varför man blivit som man är när man inte blev som man skulle. Kläder har väl alltid varit ett aber. Förr fick jag köpa herrjeans. Damjeansen fanns inte i min längd förrän långt senare. Alltså var jag med mina 179cm över jorden den längsta i klassen och tydligen den enda långa tjejen i hela Sverige. Jag fick sy på tyg nedtill. Broderade breda band gick också bra. Och så vidgade man byxorna under knäet. Det var ju på 70-talet och man kunde i princip se ut hur som helst, men ändå inte hur som helst.

Jag minns att jag fick gå med mamma till Floods klädaffär i Alvesta. Jag skulle få nya byxor. V-jeans. Kunde väl varit 14 år. 2 storlekar större så jag hade att växa i. Och givetvis för korta. Så där gick man och flaggade på halv stång med en stor säkerhetsnål i ett veck i midjan.

Min mor var aldrig  noga med hur vi barn har såg ut. Det enda som kanske störde henne var att jag inte fick gå till skolan med tuggummi i håret. Somnar man med några bugg i munnen så får man klippa bort dem ur håret nästa morgon.

Annars var det mest ärvda kläder. Men jag kommer ihåg en hemsk dräkt min mormor sydde åt mig. En västliknande överdel och byxor upptill. Mörkbrun med smala blå och gröna fyrkanter. Det tyget kliade infernaliskt och jag hatade att ha detta elände på mig. Andra tyckte också den var hemsk. Hade aldrig gått ut sådan, var det någon som sa.

Men det var inget att välja på. Morsan slängde ut oss på morgonen och sedan låste hon dörren. 

Ibland skulle kläderna tvättas. Detta betydde att jag fick hoppa ur v-jeansen och hoppa i klåddräkten och gå till skolan. Två år efter den var sydd så såg jag ut som Stig Helmer. Frissan hade jag väl också fått till med lite extra tuggummi, om jag det hade velat.

Min son skulle aldrig behöva skämmas för sina kläder. Det var ett som var säkert. Så jag såg till att det fanns många ombyten i garderoben. Var det dåligt med pengar så blev det lite second hand, men aldrig fult. Det var ju bara det att han var en liten skitmurre.

Kommer ihåg en speciell helg då han hade fått komma in och byta kläder säkert 4 gånger. Blöt och lerig. Ännu blötare och ännu lerigare. Hm. När han kom in den 5e gången, även då mycket blöt och lerig, sa jag till honom att:

- Jag har inte tvättstugan förrän på onsdag så nu skiter jag i vad folk säger för nu får du vara skitig.

Barn ska få vara barn. Vill de växa upp spekandes i kommunens rabatter så får det vara så. Skulle bara haft en trädgårdsslang utanför ytterdörren och spolat av honom.  Två flugor i en smäll. Kläderna hade blivit rena och vi hade sluppit den grusade stigen in till toaletten. 

Hur sura blir inte folk när man säger till att något inte står rätt till med dem? Säger man inget blir de sura.

- Fan vad taskig du är som inte sa något. Säger man något är man en besserwisser. Och som besservisser får man tillbaka att man är inte bättre själv. Man är värre. Men man gör det ju för att man bryr sig om den andre. Det fattar inte den andre. Den ser endast kritiken.

Precis som med Ranelid. Man ser inte författaren, bara den brandgula färgen.

Bli inte arg nu men jag säger det här som kompis. Inte fan vill den personen vara kompis efter det.

- Du, ska vi hitta på något ikväll?  

- Nej jag kan inte. Jag är upptagen. Och personen försöker sedan vara upptagen resten av livet. Så har man en person i sin närhet som man tycker om så ska man definitivt inte be personen ta en omapresol för att dens andedräkt luktar 4 dagars död fisk som legat i solen. Man köper sig en klädnypa, sätter på näbben och förklarar att man vill ha en smalare näsa. Har hört att det funkar.

Upp. Duscha. Iväg till jobbet. Vi hade ett stort runt bord där vi samlades på morgonen. Till höger om mig satt en äldre kvinna. Hon tog ett litet skutt med stolen, en hel decimeter, bort ifrån mig. Tänkte att vad hoppar du för? Jag har duschat. Sedan kom en doft smygande. På vänster sidan satt en tjej som var några år yngre än mej. Jag tittade på henne och på hennes fötter och tänkte att jag måste vara juste och tala om att hennes fötter inte doftar så roligt. Tar det med henne sedan. Pinsamt, men som jag är så förstod jag inte bättre.

Dagen gick och det var massor att göra och det blev inte tid till något pinsamt samtal. Tar det i morgon. Jag vet inte hur jag kom på det på kvällen men mina fötter luktade vidrigt. Mina fötter luktar aldrig och definitivt inte vidrigt. De är alltid torra och fnöskiga. Jag visste ju om torrheten så jag fattade noll. Så jag gick och luktade på mina sandaler. Att jag inte dog. Klök, klök. De åkte i soporna direkt. Mina goa, skönast i hela världen-sandaler, fick bita gräset.

Jag pratade med någon annan vid ett annat tillfälle som sa att hennes man hade ett par sandaler som stank så illa att hon körde dem i tvättmaskinen med jämna mellanrum. Och jag tackade Gud för att det pinsamma samtalet aldrig ägde rum. Det är ju inte så kul att komma dagen efter och säga - Det var jag, inte du och tro att allt i och med det blev glömt och förlåtet.

På tal om förlåtet. Så sur jag var på hoppande stolen. Länge. Hon var iiiiiinte juste. Träffar jag henne någon gång någonstans ska jag säga till henne:

- Fan vad taskig du var som inte sa något.