Kenzo har jag passat många gånger. Det är brorsans Kleine Munsterländer. Kleine, liten, är han definitivt inte. Snudd på labbstorlek. Stark som en oxe är han också. Vid möte med andra hundar får man hålla i allt vad man kan för då förvandlas han från en myshund till ett monster.

Jag har vandrat milavis med honom på Fyllinge. Längs med slingorna, på stigarna runt bondgården och överallt annanstans runtikring där man kan gå, har vi gått. En het sommardag tog jag med en kasse med en hundskål, en plastmugg och en stor plastflaska vatten. Så när vi gått en lång runda satte vi oss vid en bänk för att släcka törsten. Jag blev något förvånad och skitsur, milt sagt, över att ha fått med mig en flaska motorolja. Det blev rask takt ner till bäcken. Hunden lade sig i vattnet och drack. Jämte stod jag och såg på, törstig som ett svin och med min motorolja i kassen.

När jag varit ute och vandrat med honom på vintern så har Fyllinge varit extra spännande. Det rinner vatten över gångarna som fryser till stora strängar med is. Och så lite nysnö på det. Man hinner tänka, medans man är i luften, att fy fasen, det här kommer att göra ont. 

Örjansvall och stigarna kring Nissan är också perfekta vandringsstråk. När man vaknar på morgonen  stirrar man rakt in i 2 bruna ögon. Vi andas samma luft. Så nära sitter han. Först blir man uuuuhhh men sedan skrattar man och säger: - Moppis, du är en tokhund.

En höstkväll regnade det ordentligt. På med tröjjor och tjocka joggingbyxor och ovanpå ett regnställ. Tänk er en mörkblå Michelingubbe. Det är aldrig runt kvarteret med en stor fågelhund. Det är långa rundor. Han är sådan, Kenzo, att det kvittar hur långt man gått så är han aldrig nöjd.

I alla fall. Vi var på väg hem sent på kvällen. Kanske var vi bara 100 meter hemifrån så knep det till i magen riktigt ordentligt. STANNA Kenzo! Här måste knipas annars går det illa. Gick 20 meter till. STANNA Kenzo! Benen i kors. Svett i pannan. Så går vi den sista biten. Jag gick på tårna. Stannade en gång till vid yttertrappen och tänkte att det är bara 3 våningar upp så är räddningen är nära. Upp med dörren och in på toan. Så nödig så att jag frös.  Regnbyxor, panik, joggingbyxor.

Inte fan fick jag upp knuten på joggingbrallorna. Pang! Det blev ett kliv till höger ner i badkaret.