Det finns en serie som heter : Kronofogden knackar på. Ifrån England. Fogdarna får ha skottsäkra västar på sig på jobbet. Det är hemskt hur det kan gå till. Man kommer fram till en deal hos domstolen. Sedan händer det att målsökanden går bakom ryggen och lämnar ärendet till högsta domstolen, för att påskynda. Och när det gått så långt behöver det inte skickas ut någon ny information utan kronofogden kommer och knackar på. Ex: De tar bilar, gör ca 25 avhysningar per vecka eller så försöker de att få småbutiker att betala in fakturor, som exempel.

- Det är inte jag som äger butiken. Det är min svågers farmor.

- Det var det förra företaget. Det gick i konkurs. Vi har bara inte hunnit byta namn ännu.

- Är det du som heter xxxxx?

- Nej, det är min bror.

- Var är han? Kan vi ringa honom?

- Nej, hans telefon åkte med kläderna till kemtvätten, så det går inte. Han kommer hit i nästa vecka.

- Jag har även sett några program som handlar om pantbanker i USA. En del kunder som dyker upp där är väldigt intressanta.

- Ger du mig inte det jag vill ha för halsbandet så kommer jag in och hämtar pengarna själv.

- Men halsbandet är oäkta.

- Det är inte oäkta. Min man köpte det till mig när jag fyllde 30.

- Det är tyvärr oäkta och vi  hanterar inte sådana smycken här.

- Det är inte oäkta!!! ..... Jag ska fan slå ihjäl honom när jag kommer hem!!!

En del människor vet allt och kan allt. De är födda till att sätta sig på folk. Peka finger och överrösta.

För 100 år sedan var jag på en nyårsfest. Vet inte hur vi kom in på ämnet naturmedicin. Där sitter då en ung tjej och berättar att sådant tror hon inte på eftersom hennes pappa är läkare.Pappan tror inte heller på det. Det var på den tiden jag inte drabbade samman med folk. Jag bara tänkte att -  Din dumma lilla åsna, var tror du att mediciner ursprungligen kommer ifrån? Svaret skulle troligen ha blivit: -  Apoteket.

Nåväl. Man ska inte bli arg för ofta. Det är inte bra för en. Adrenalinet gör något med hjärnan som -  jag har glömt.

I alla fall skrev en tjej på en kattsida på facebook att har man inte råd ska man inte ha katter. Det handlade om operationer på djur. Försäkringsbolagen försäkrar inte kattänder. Och som sagt, har man inte råd med det ska man inte ha katter, tyckte hon.

Denna person hade jag däremot velat drabba samman med men man får inte vara otrevlig i dessa grupper. Jag jobbade när mina djur kom in i mitt liv. Jag är sjukpensionär nu. Den 18e varje månad lyder budgeten: Först hyran och sedan elen. Sedan räkningar. Sedan katterna. Sedan min medicin och efter det, om det blir något över, blir det Lidl vs Netto.

Förra månaden opererades 2 av mina katter för Forl. En vidrig men vanlig tandsjukdom hos katter. Emaljen vittrar sönder och så småningom blottläggs pulpan. Fruktansvärt smärtsamt.

Jag misstänkte att den ene hade ont i en tand för han skopade i sig torrfodret. Våtfodret gick bra att få i sig. Han fick dra ut 2 tänder.

Den andre skakade lite på huvudet då och då och ena örat var inte i vanligt öronläge. En skavande liten vaxpropp och 4 tänder åkte ut där. På så sätt blev jag 9500 kronor fattigare. Min guru lånade mig till hela notan för ingen av oss ville vänta tills jag skrapat ihop till detta. Det är ingen summa man hostar upp såvida man inte har svår lunginflammation.

Så min vänliga sida sa: Lilla vän, saker händer som man inte räknar med. 

Min elaka sida sa: Ditt lilla elaka troll. När jag är färdig med dig kommer t o m John Bauer att förundras över ditt utseende.

Det kommer inte på fråga att lämna bort djuren pga att de blir sjuka. Aldrig någonsin. De är mina livcoacher. Jag tänker fortsätta kämpa. Har lovat dem att de aldrig ska bli övergivna eller utan mat igen.

Det stora problemet är att skulle det köra ihop sig riktigt ordentligt kan jag ju inte gå på gatan. Jag måste ju vinna på Eurolotto först. Åka till USA. Göra en helrenovering. Bli snygg. 

Fast vinner jag behöver jag ju inte gå på gatan. Jag anställer istället 4 butlers till katterna och köper ett djursjukhus. SEDAN åker jag till USA och gör en helrenovering.

Hello Nassif, Hello Dubrow, here I come.

Läste ett inlägg för ett tag sedan på Missing Animals om några som hade fått sina hönor stulna. Den var ny, tänkte jag. Det blir ju inte lätt att hitta stulna höns. Ett foto medföljde där hönsen gick ute och såg välmående ut. Ägarna ville gärna att vi delade. Man vill ju ha tillbaka hönsen och kanske någon upptäcker att någon annan har fler höns än förut och således kan berätta om detta.

Så kommer då kommentarerna. 

- Varför har ni höns?

- Vad har ni för rätt att stängsla in levande djur?

Före detta ägarna till hönsen undrade och det gjorde jag också. Och säkert alla andra också. Skämtar de?

- Och inte nog med det. Ni äter upp deras barn också. Hur kan ni vara så grymma?

Hade jag själv haft höns, och de här människorna fått veta det, hade jag antagligen tagit hönsen och sprungit. Ingen vettig människa står ju kvar när en hop folkilskna veganer kommer farande. 

Den är skriven om förut men jag vill ha med den här.

Jag blev bjuden till Bitte på kräftskiva. Min systers sons sambo skulle köra mig dit. Bitte hade berättat att hon hade flyttat till ett annat hus en bit bort. Vi ställde in GPS:en på Tegvägen 4. 

- Det var hemskt vad det var slingriga vägar när vi kör efter denna, tyckte jag högt. Vi kunde väl ha följt E6 längre innan vi svängde av.

Vi kom fram och jag blev imponerad. Det var som tusan vad hon har bytt upp sig. Hoppade ur bilen, tog vin och presentvin och vinkade hejdå. Det skulle vara människor på festen som jag aldrig träffat förut, det visste jag. Pest och pina.

Jag har "jaghatarattträffanyamänniskorförjagorkarintemeddet

förattsyrettarslutochjagkommerförmodligenattdö-piller". Kan ju inte sitta hemma resten av livet så bara in med mig.

I sann småländsk anda kliver jag in utan att ringa på. Kräftmånen lyser fint genom den öppna altandörren och ett huvud sticker fram och tittar på mig. Tänker: Usch, jag känner inte dig. Går fram till öppningen och ser alla glada gäster. Alla tittar på mej. Ett helt bord fyllt med stirrande fågelholkar.

- Hej, hej. Har ni Bitte här någonstans? 

- Här finns ingen Bitte.

- Jo, hon har bjudit hit mig på kräftskivan.

- Nej, vi har ingen Bitte här.

Hade jag kunnat avdunsta upp i luften hade jag gjort det.

- Men detta är väl Tegvägen 4?

- Ja, men det finns ingen Bitte här.

Jag stammar och hackar och med 150 i puls. Ynkligaste ynkelrösten:

- Men jag ska till Tegvägen 4. I Rosendal. I Falkenberg???

-Tegvägen är det men du är i Varberg.....

Några av gästerna skulle köra hem till Ljungby via Halmstad och de var vänliga att köra mig till rätt Tegväg.

Bitte möter upp. Får en kram och så säger hon: - Du är sen? Du har missat tipspromenaden.

Jag svarar: - Var har du spriten. Jag behöver en stor jävel...